Vi skulle ha kunnat göra allting om du inte vore en sån idiot.

Vi skulle ha kunnat legat barfota med grässtråna kittlandes mot alla tio tår och du kunde ha tittat mig i ögonen och sagt att det känns som fyverkerier i dig varenda gång du tittar på mig (precis som du sa i augusti). Vi skulle ha kunnat kyssts i regnet när orosmolnen inom mig värker så mycket att jag inte kan andas.

Du hade kunnat hålla min hand och säga att allting blir bra en vacker dag.

Vi skulle kunna ligga i min säng med omvridna lakan och jag skulle ha haft mina fingertoppar mot din hud och räknat dina revben natt; efter natt; efter natt.

Vi skulle kunna äta mjukglass på en parkbänk och du skulle kunna pussa mig på näsan och sagt att jag är så vacker att det gör ont i dig. Det hade pirrat i varenda kroppsdel jag har för din röst har en tendens att få mitt hjärta att bulta så hårt att det dunkar i varenda del utav min kropp (du är det finaste jag vet).

Vi skulle ha kunnat gå på skogspromenader och du hade fått mig att önska att tiden skulle stå still precis som du gjorde förr.

Kom tillbaka.

Det finns ingenting som är helt perfekt.

Hallå.

Idag har jag gjort någonting som är i princip världsomvälvande för mig.

Jag gjorde frukost till mig och min mor, men inte vilken som helst nej nej nej. Jag stekte pannkakor och det är någonting jag inte gjort sedan jag och B ännu ingick i ett förhållande.

När vi blev tillsammans härjade min äs som en skogsbrand i ett trähus och i princip det enda jag åt var pannkakor tack vare honom so it's pretty much a small step for the humanity but a big step for me att jag äntligen kan äta pannkakor utan all ångest igen. 

Detta låter säkert jättefånigt men jag är så himla stolt över mig själv som slår äsen i ansiktet med alla krafter jag har.


Röker fyra cigaretter i rad, inget gör mig glad.

Godkväll.

Detta har vart den sämsta dagen i hela min livshistoria, jag har hallucinerat i över ett dygn och haft ont i varenda existerande bit utav mig själv. Efter ett par sessioner utav karvande i min själs bostad så agerade några utav de finaste vännerna jag har livbåtar och citerade lejonkungen, bjöd mig på vindruvor och erbjöd sig att vara nattvakt.

Det känns fruktansvärt att jag ska behöva vara så ledsen hela tiden och det är så trist att det går ut över bloggen men det är svårt att skingra tankarna när hjärnspökena sitter och klöser i bröstkorgen dygnet runt.


 
Imorgon efter skolan (if I make it there) ska jag träffa Emma och sen ska jag spendera tid med Magda vilket känns skönt då mitt egna umgänge börjar bli fruktansvärt långtråkigt även om Kimberly var en sväng hos mig nu på eftermiddagen.


Istället för världens alla rakblad, pussar i min panna och hans fingrar mot min hud har jag grovångest, trassliga dreads och ett alldeles för snabbt bultande hjärta.

Goddag.

Natten blev en sömnlös orolig klump och jag var paranoid över att clownerna skulle komma och skrämma slag på mig från att jag släckte lampan tills att Star wars-pojken startade en hastig konversation med mig strax innan alarmet skulle ringa.

Obs: att han skrev orsakade endast en ännu värre klump inuti mig.

Min kärlek är som bortblåst med vinden och demonerna svärtar ned hela min världsbild.







 Jag har legat vaken hela natten, lyssnat på regnet, tänkt på att kyssa dig.

I lost myself; and that's where the beginning of the end begun.

 
 

Och jag älskar dig verkligen på riktigt, nästan så att det blir på låtsas / jag behöver hans oregelbundna hjärtslag mer än någonting annat.


Rubriklös.

Hjärtat väger tungt i bröstkorgen, varför var är du tvungen att åka så förbannat jävla långt bort?

Det har gått tjugotre dygn sedan jag hörde din röst.

 

På TV:n säger dom att kärlek finns runt omkring oss. 
Och astronauterna kan känna det långt bort.
Kärlek har svikit mig allt för många gånger.
Och jag vill ha dig.


Vi fick åtminstone ett dygn tillsammans innan jag bröt ihop i hans famn bakom statoil - "jag älskar dig, kom ihåg det."

Idag är det första september, med andra ord är det min sjuttonårsdag om tjugo dagar.

"Grattis i förskott, eftersom jag inte kan säga det när du väl fyller." sa han och pussade mig på kinden.

De senaste tjugofyra timmarna har jag existerat i min kärleks närvaro och jag önskar tillbaka varenda timme, minut, sekund; jag dör finhetsdöden varenda gång han befinner sig i mitt blickutrymme.

Hur många dygn som än passerar medan vi kommer att befinna oss i olika länder kommer jag inte att glömma hur han pussar min högra kind, därefter min vänstra, sen min näsa och hur han tillsist placerar läpparna mot min panna.

Jag kommer inte att glömma hur han tittar mig i ögonen - "gud vad du är vacker."

Vi har pussats mellan rökmolnen i mörkret medan skyfallet har sköljt över oss, jag blundade och njöt utav varenda sekund som dropparna rann och formade en ram kring mitt ansikte, världen är en skev plats (likaså detta fotografi).

 
Jag vet att doften utav honom kommer att avdunsta från mina sängkläder, jag vet att kärleksbetten på min hud kommer att försvagas för att tillslut osynliggöras, jag är mycket väl medveten om att hans röst mot min nacke inte kommer att finnas där i natten men vi överlever detta. Det har alltid vart vi, alltid.

Folk har bett mig sluta leva i en fantasivärld - "Heidi, när ska du sluta låtsas? Det kommer aldrig att bli ni."

Jag skrattar er i ansiktet för han är ju min fåntratt även om han inte är min partner.
En officiell stämpel som ett par avgör inte om en kärlek är robust eller ej; huvudsaken är att vi vet vad vi känner och jag känner fan allt som går att känna i mig.

För att avrunda detta blogginlägg slänger jag in en gif från då jag och min soulmate återförendades i slutet utav sommarlovet; jag lever, lever, lever och även om jag inte kan andas honom på år och dar så slår mitt hjärta som aldrig förr.
 

Ingenting i hela världen kan krossa denna lyckobarriär.

Han pressade sitt huvud mot min axel när vi satt där i trappan,
tog armarna kring min midja, 

"Jag älskar dig."

Jag tog armarna kring hans hals som blev lite utav kvällens rutin,

"Jag älskar dig också."

Viktnedgång "starve fat bitch".

Hallå bloggen; i nuläget är jag euforisk så det bara skriker om det.

You can never guess what; jag har nått drömvikten som jag har längtat efter i två år och jag gråter nästan pga lycka. Hela jag bara skriker "jag lyckades, jag lyckades, jag lyckades för i jävla helvete". Om jag skulle lyckas gå ned två kg till nu skulle jag allvarligt talat gå under pga lycka.




Jag firar med ett glas iskall mjölk och Tom&Jerry-kex och denna underbara playlist, ska börja göra mig redo för att åka hem till far. Puss.



"Det fördes ett sällsamt krig inuti min kropp; men ingen kan slåss som jag."

Jag är sömnlös precis som vanligt; placerad i min röda sammetsfåtölj med en extremt triggande biblioteksbok kallad "Hungerflickan" placerad i mitt knä och jag förstår inte varför jag plågar mig jämt och ständigt med dessa böcker som ger fler idéer att transformera till vapen i kriget mot mig själv (läs: mot kalorierna), som får hjärnspökena att skrika på mig att gå och hetsäta maraboun som jag vet är placerad i kylskåpet för att jag är väl medveten om att jag inte är bättre än så.

Jag har extrema kroppskomplex och att dem sitter där i huvudet och gapar på mig tjugofyra timmar om dygnet att jag är ett värdelöst jävla äckel som dallrar när jag går gör ingenting i hela världen bättre.

Jag behövde ventilera; denna identitetskris med rakbladsbett, alkohol och lugnande tabletter tar kål på mig en gång för alla.

RSS 2.0