Ingenting i hela världen kan krossa denna lyckobarriär.

Han pressade sitt huvud mot min axel när vi satt där i trappan,
tog armarna kring min midja, 

"Jag älskar dig."

Jag tog armarna kring hans hals som blev lite utav kvällens rutin,

"Jag älskar dig också."

Det känns så ofattbart att andas samma luft som honom när jag knappt kan förstå att hans existens är minst lika verklig som min.

Efter skolan begav sig jag och min kappsäck ut på äventyret kallat "spendera tid med min kärlek" och med hjärtat i halsgropen och alla nerver på helspänn utav nervositet (läs: eftersom senaste gången vi spenderade tid tillsammans ensamma börjar närma sig två års-gränsen) satt jag med William på en grön bänk placerad mitt i centrum och försökte konversera bort det oroliga.

 
När vi funnit varandra i folkvimlet begav vi oss rätt hastigt mot Rinmansparken och mitt hjärta gick i en triljon bitar när löven föll ned mot gräsmattan vi var placerade på med ansiktena riktade mot himlen.
Han var en gentleman och höll mig i handen när jag kved att träden gick sönder och jag kunde inte undgå från att falla hårdare för honom för var sekund som passerade.

Vi flyttade till ett annat träd och mellan rökmolnen uppstod vår andra första kyss, denna hemskt mycket fabulösare än den första som ägde rum tjugohundraelva.
 
Vi låg på gräsmattan i spöregnet och kysstes, kysstes, kysstes.

På tågresan hem satt jag och toklog i min ensamhet och nu när jag är hemkommen med en kopp te med värmen från hans läppar ännu kvar i mina önskar jag att jag kunde samla lite utav denna lycka i en burk och ta fram när det gör så ont och ångesten klöser sönder min bröstkorg. 

 
Men detta är ingen dag för sorg och jag njuter med alla krafter jag har av att vara sönderkysst med alla de fina ord han pressat in i mina hörselgångar.

Torsdagen då mitt hjärta började slå igen.

Och slutet utav augusti faller kring mina röda docs, om inte allt för länge är det september och trädens bladverk mister sin gröna, granna färg och intar alla de vackra färger utav elden och likaså brinner det inom mig.

Skolan har rullat igång på allvar och med filosofi, historia och engelska på schemat försöker jag att komma in i rutiner.
Det pratas om högskoleprov, ätstörningar, nasizm, urminnes filosofer, patriarkatet och det är så svårt att få plats med allt i min minnesbark när allt jag tycks kunna fokusera på är hans sträva röst mot min hud.

Jag har fått ett Gotländskt äppelkaks-té från den finaste vännen jag har och min musiksamling växer för var dag som passerar känns det som, vinylskivor och kassettband är ju bland det vackraste man kan äga.


Jag bär minst tre stolekar för stora kläder och farmor fnissar i sin hand och fråga om det är fars tröja jag bär.
Älskade lilla farmor, om du bara insåg att jag döljer min kropp för att jag skäms ända ned till tårna över den och hur mycket jag önskar att jag inte blev så påverkad utav samhället som jag faktiskt blir. Det spelar faktiskt ingen roll hur många trettioåringar med fluffiga hundar som säger att jag är söt; try telling that to the ghosts inside my head.

På bussresorna lyssnar jag på bland annat Håkan och längtar tillbaka till festivallivet nästan lika mycket som jag längtar tillbaka till hans hud pressad mot min när det enda som hörs är våra andetag och ljuden från gatan utanför.


Jag läser, läser, läser för att fördriva tiden men vad tar man sig till när inte ens den åttiotredje koppen te för dagen och Håkan Nessers ord hjälper mot ett hjärta som slår så hårt att det känns som att det ska trilla ur bröstkorgen?

 
Jag är vilsen bland mina egna hjärtslag, i synnerhet idag och framför allt då jag hade ögonkontakt med min kärlek. 

Popparlärare med synthbakgrund.

Hallå, idag överlevde jag första skoldagen även om jag ca 50% utav tiden grät och klagade för att jag ville ha vin/mat/ett liv, 35% utav tiden var irriterande och ungefär grät lite till pga KAN ALLA VARA TYSTA och de resterande 15% satt jag och viskade Shoreline eftersom MIN NYA MENTOR ÄR EN JÄVLA POPPARE. <3

I even told her utanför donken "HALLÅ DU SER UT SOM EN POPPARE" och så sa jag att det är en komplimang, hon blev nog lite glad och berättade att hon på sin tid i gymnasiet lyssnade på synthmusik eftersom hennes syster spelar synth.
I already like her, detta kan bli en alldeles lagom person att ha som mentor de två resterande åren.

Mitt nya schema är alldeles lagom bortsett från att jag har 3,5 timmars håltimme på tisdagar utan någon vän att umgås med. Oh well, har markerat ut min favoritstund på hela dagen speciellt på schemat.

 
Efter skolan befann vi oss nere på stan och där fick jag minnsann glitter i ansiktet, lite fabulöst är det allt.


Now there's a terrible light on the shading where you threw your insanities on a wall.

Hallå, de senaste dygnen har jag druckit vin ute på en brygga med Toni & Rickard (fruktansvärt trevligt var det om jag får säga det själv), sett på idol med Sandra, legat på golvet och skrikit ikapp med båda Krunis och Håkan, druckit rosa te ute på balkongen och sjungit både Shoreline (påminner endast om mitt favorit festivalhångel; se till o krama riktigt hårt, det här är vår sista låt) och Little Brother för mina grannar.


Med andra ord har jag mest tagit det lugnt och haft det förvånansvärt trevligt. Jag har verkligen ingenting emot att ligga i en säng högst upp i ett höghus med ett paket marlboro kl 03:47 på morgonen och prata about everything livet har att göra med.

För den delen har jag ritat en del också.

 
Nu måste jag springa till bussen som går om en stund, ha det fint babes.

Med sommarens sista melodier spelandes i min hjärnbark.

 

RSS 2.0